-

Eller ja, hemlig och hemlig. Sitter och äter lunch. Tittar ut. Där sitter han. I mitt träd och glor ogenerat. Han är svart, så han går ju inte att missa i detta vita vinterland. Jag känner mig ytterst obekväm och uttittad. Jag undrar vad han vill. Här sitter jag i vita sidenbyxor, randig tröja, slarvig knut och påsar under ögonen som om jag just kommit hem från Kumla efter 10 år bakom lås och bom. Så det kan ju inte vara för att han tycker jag är snygg. Blir nästan lite skammsen över att jag äter. Känns som att han vill ha min mat. Jag kollar surt på honom med en önskan om att han ser sig upptäckt och drar därifrån. Men icke. Istället tittar han djupt in i mina ögon och vrider lite lätt på huvudet. Känns som att han vill att jag ska få dåligt samvete av någon anledning jag inte känner till. Plötsligt flyger mina tankar tillbaka till Kambodja. Vi satt och åt och barn flockades runt oss och grät och vädjade efter mat. Klapp på kinden. Jag är inte i Kambodja och han är definitivt inte ett barn. Han är stor. Riktigt stor. Hans svarta ögon skrämmer mig allt mer. Jag lämnar min plats vid bordet och ställer mig bakom väggen så att han inte ser mig. Jag tittar fram då och då. Han sitter fortfarande kvar. Verkar inte ha en tanke på att flytta sig. Vad vill han mig? Är det mig eller maten han är ute efter? Eller vill han bara komma in för lite varme? Tankarna är många men svaren är desto färre. Nu har jag gömt mig en längre tid utan att visa mig. Tittar ut genom fönstret en sista gång. Han är borta. Nu känner jag mig trygg igen men kan fortfarande inte riktigt släppa vad han ville... Men en sak är säker.
Koltrasten har flugit vidare.